Jobbigt
Usch,de e så jobbigt.Jag tänker på det hela tiden. Varför hände det mig?
Jag blöder förtfarande, trodde de nästan avtagit men sedan mitt på dagen kom det igen och jag fick ont, precis som igår.
När jag tittar på min kille, känns de som det är mitt fel. Vi pratade om det igår, o han säger han förstår hur ja känner mig för han är ju också ledsen, men de e ju inte samma sak. De va ju jag som hade bebisen i magen, de va ju jag som fick göra ett vaginalt ultraljud, de va jag som blev undersökt av de där lustiga dumma sakerna som gjorde ont.
Jag vill att de ska va över, så vi kan försöka på nytt. Men de säger de kan ta veckor?
Jag står inte ut. Jag känner mig så tom. Kroppen går som en maskin av sig själv, o jag kan inte tänka klart känns det som. Stunder då jag skrattar kommer jag på mig själv att de va bara falskt skratt, de va inte så roligt skämt osv. O ibland kan ja inte skratta alls, när det faktiskt e roliga skämt jag hör. Svårt att beskriva.
jag är inte mig själv helt enkelt.
Jag har svårt att acceptera faktum att där är ingen bebis kvar.
Killen försökte sit bästa att prata på ett sådant sätt att de va inte så farligt trots allt, va ju bara i 7:e veckan, men även om de inte såg något första ultraljudet så skulle ju dom ha set bebisen nu, om jag inte hade fått missfall.
Även om de va så tidigt i graviditeten, så är det för mig en stor förlust.
De va något jag va så lycklig över.
Också jobbigt är att han säger att jag skulle inte berättat för alla att ja va gravid, inte så tidigt, just av det fall att man kan få missfall, precis som jag nu fick.
Så ja känner ju mig ännu dummare nu för det.
Hur lång tid kommer de ta tills ja blir gravid igen? Ja vill bli det nu!
Usch, pallar inget känner ja.
När jag vaknade i fredes, och såg hur jag blödde, visste jag direkt att jag hade fått missfall. O de första ja sa va "Oh shit". Jag gav vincent frukost o åt själv, och talade om för min kille att jag behövde åka till sjukhus.
Jag slöt mig direkt, stängde av allt. Jag kunde inte ens gråta.
På vägen till sjukhuset stirrade ja ut från fönstret. När jag kom dit fick ja ju förklara i luckan att jag blödde o allt, o helt utan förklaring fick jag prata i telefon, tror hon inte visste vad jag skulle göra, så hon ringe upp avdelningen, där jag hade gjort ultraljudet, o när jag pratade med dom där fattade hon ju inget av vad jag sa. Hon ville ju veta hur mcket jag blödde, ja hur fan förklarar man det. De rann ju som fan, o jag vet ju inte va det heter på engelska, så ja sa ju att det kom blod hela tiden. När han säger att hon fortfarande inte fattade så föll jag till golvet, jag hörde henne prata men jag fattade inte va hon sa. Min kille satte sig hos mig och då började jag gråta, sa till honom att jag förstår inte. Han tog telefonen o pratade med dom åt mig.
Vi gick sedan upp till "tidig graviditet"-s avdelningen. Jag fick förklara där att jag blödde.
De gjorde ett ultraljud på mig, pratade med mig som om allt vore bra, och just då tänkte jag att de kanske inte va så farligt, bebisen kanske va kvar? Mitt i hela konversationen säger hon att de inte kunde se bebisen alls, utan att jag hade blödit ut den på morgonen, där fanns dom spår kvar. de sa att de va hemskt ledsna. Sedan sa de något, jag tittade på henne men kunde inte höra något. Ja sa till dom att ja ville klä på mig igen o gå till min kille.
När jag gick ut från rummet höll ja tårarna inne, fö utanför satt ju förväntansfulla tjejer som nyligen blivit gravida o allt. De tog mig direkt o lädde mig till rummet där killen satt. När jag ser han så kommer alla tårar på en gång o ja kunde inte hålla det inne längre. Ansktsutrycket och besvikelsen han visade va svår. Jag tittade han inte i ansiktet resten av dagen, kunde inte. Allt va ju mitt fel. De tog blodtrycket på mig. Gav oss te. Sedan va det evig väntan.
När vi väl fick träffa läkaren, så sa hon att de skulle ta prover och sådant, så jag inte hade någon infektion efteråt, osv, om ja fattade de rätt. Men ja va tvungen o godkänna de prover de rabblade upp. O de gjorde jag.
De plockar fram en metalsak som såg hemsk ut, och jag sa att killen ska inte se detta, så han väntade utanför.
De sa att jag va duktig, men de gjorde ont, o va riktigt obehagligt.
När killen kom tillbaka, föll ja ihop igen.
De kom sedan o pratade med mig, om att missfallet va inte mitt fel osv, och jag såg att killen började gråta.
Tror de va första gången jag kände att han faktiskt ville ha barnet, o det sa han sen. Han sa att vi ska försöka igen. Han va väldigt snäll o hjälpsam.
bara någon dag innan missfallet hade vi bråkat, o jag hade påpekat att ja ville förlova oss, men han säger hela tiden nej.
Nu när jag miste detta barn, känner jag att jag förlorat allt.
Även om ja vet nu att han vill vara med mig, så känner jag att jag vill vara förlovad. Men de kommer inte hända.
En sak till. För några dagar sedan så läste jag mitt horoskop, där stog det att på fredagen skulle något hända. Lustigt eller hur?
Ahja, jag har förlorat allt nu.
Vincent kom hem idag, de skulle haft han en dag till, men pga halloween, blev han rädd för alla som va utklädda, så han fick komma hem idag istället. Han sprider glädje, men han va trött o gnällig, och jag hade ont osså, så de va lite jobbigt. men jag känner ändå att jag förlorat allt.
De känns fortfarande som om ja älskar min kille mer än va han älskar mig, då ja vill mer än han, med förhållandet menar jag.
och just nu e allt bajs. Vi vill ha barn, och vi ska försöka igen.
Men när kommer det att hända? jag blöder ju fortfarande.
jag önskar han kunde ändra sin tankeställning, o ta vårt förhållande till nästa steg. Jag behöver något bra nu.
Pallar inte mer.
Jag saknar glädjen av att vara gravid.
jag kan inte få det ut huvudet.
Jag måste ju gjort något fel.
Läste nyss mammas blogg. Jag började gråta. Tack mamma, jag vet att du alltid finns där och det betyder så mycket för mig! Du har fått lyssna på mig så mycket.
Jag pratar knappt, och har inte sagt mycket sedan ja kom från sjukhuset.
De e precis som om allt gjort mig stum.
Ahja.
Ville bara skriva om det, försöka få allt ut ur systemet.
Jag e hemskt ledsen.
Im so sorry love.
Jag blöder förtfarande, trodde de nästan avtagit men sedan mitt på dagen kom det igen och jag fick ont, precis som igår.
När jag tittar på min kille, känns de som det är mitt fel. Vi pratade om det igår, o han säger han förstår hur ja känner mig för han är ju också ledsen, men de e ju inte samma sak. De va ju jag som hade bebisen i magen, de va ju jag som fick göra ett vaginalt ultraljud, de va jag som blev undersökt av de där lustiga dumma sakerna som gjorde ont.
Jag vill att de ska va över, så vi kan försöka på nytt. Men de säger de kan ta veckor?
Jag står inte ut. Jag känner mig så tom. Kroppen går som en maskin av sig själv, o jag kan inte tänka klart känns det som. Stunder då jag skrattar kommer jag på mig själv att de va bara falskt skratt, de va inte så roligt skämt osv. O ibland kan ja inte skratta alls, när det faktiskt e roliga skämt jag hör. Svårt att beskriva.
jag är inte mig själv helt enkelt.
Jag har svårt att acceptera faktum att där är ingen bebis kvar.
Killen försökte sit bästa att prata på ett sådant sätt att de va inte så farligt trots allt, va ju bara i 7:e veckan, men även om de inte såg något första ultraljudet så skulle ju dom ha set bebisen nu, om jag inte hade fått missfall.
Även om de va så tidigt i graviditeten, så är det för mig en stor förlust.
De va något jag va så lycklig över.
Också jobbigt är att han säger att jag skulle inte berättat för alla att ja va gravid, inte så tidigt, just av det fall att man kan få missfall, precis som jag nu fick.
Så ja känner ju mig ännu dummare nu för det.
Hur lång tid kommer de ta tills ja blir gravid igen? Ja vill bli det nu!
Usch, pallar inget känner ja.
När jag vaknade i fredes, och såg hur jag blödde, visste jag direkt att jag hade fått missfall. O de första ja sa va "Oh shit". Jag gav vincent frukost o åt själv, och talade om för min kille att jag behövde åka till sjukhus.
Jag slöt mig direkt, stängde av allt. Jag kunde inte ens gråta.
På vägen till sjukhuset stirrade ja ut från fönstret. När jag kom dit fick ja ju förklara i luckan att jag blödde o allt, o helt utan förklaring fick jag prata i telefon, tror hon inte visste vad jag skulle göra, så hon ringe upp avdelningen, där jag hade gjort ultraljudet, o när jag pratade med dom där fattade hon ju inget av vad jag sa. Hon ville ju veta hur mcket jag blödde, ja hur fan förklarar man det. De rann ju som fan, o jag vet ju inte va det heter på engelska, så ja sa ju att det kom blod hela tiden. När han säger att hon fortfarande inte fattade så föll jag till golvet, jag hörde henne prata men jag fattade inte va hon sa. Min kille satte sig hos mig och då började jag gråta, sa till honom att jag förstår inte. Han tog telefonen o pratade med dom åt mig.
Vi gick sedan upp till "tidig graviditet"-s avdelningen. Jag fick förklara där att jag blödde.
De gjorde ett ultraljud på mig, pratade med mig som om allt vore bra, och just då tänkte jag att de kanske inte va så farligt, bebisen kanske va kvar? Mitt i hela konversationen säger hon att de inte kunde se bebisen alls, utan att jag hade blödit ut den på morgonen, där fanns dom spår kvar. de sa att de va hemskt ledsna. Sedan sa de något, jag tittade på henne men kunde inte höra något. Ja sa till dom att ja ville klä på mig igen o gå till min kille.
När jag gick ut från rummet höll ja tårarna inne, fö utanför satt ju förväntansfulla tjejer som nyligen blivit gravida o allt. De tog mig direkt o lädde mig till rummet där killen satt. När jag ser han så kommer alla tårar på en gång o ja kunde inte hålla det inne längre. Ansktsutrycket och besvikelsen han visade va svår. Jag tittade han inte i ansiktet resten av dagen, kunde inte. Allt va ju mitt fel. De tog blodtrycket på mig. Gav oss te. Sedan va det evig väntan.
När vi väl fick träffa läkaren, så sa hon att de skulle ta prover och sådant, så jag inte hade någon infektion efteråt, osv, om ja fattade de rätt. Men ja va tvungen o godkänna de prover de rabblade upp. O de gjorde jag.
De plockar fram en metalsak som såg hemsk ut, och jag sa att killen ska inte se detta, så han väntade utanför.
De sa att jag va duktig, men de gjorde ont, o va riktigt obehagligt.
När killen kom tillbaka, föll ja ihop igen.
De kom sedan o pratade med mig, om att missfallet va inte mitt fel osv, och jag såg att killen började gråta.
Tror de va första gången jag kände att han faktiskt ville ha barnet, o det sa han sen. Han sa att vi ska försöka igen. Han va väldigt snäll o hjälpsam.
bara någon dag innan missfallet hade vi bråkat, o jag hade påpekat att ja ville förlova oss, men han säger hela tiden nej.
Nu när jag miste detta barn, känner jag att jag förlorat allt.
Även om ja vet nu att han vill vara med mig, så känner jag att jag vill vara förlovad. Men de kommer inte hända.
En sak till. För några dagar sedan så läste jag mitt horoskop, där stog det att på fredagen skulle något hända. Lustigt eller hur?
Ahja, jag har förlorat allt nu.
Vincent kom hem idag, de skulle haft han en dag till, men pga halloween, blev han rädd för alla som va utklädda, så han fick komma hem idag istället. Han sprider glädje, men han va trött o gnällig, och jag hade ont osså, så de va lite jobbigt. men jag känner ändå att jag förlorat allt.
De känns fortfarande som om ja älskar min kille mer än va han älskar mig, då ja vill mer än han, med förhållandet menar jag.
och just nu e allt bajs. Vi vill ha barn, och vi ska försöka igen.
Men när kommer det att hända? jag blöder ju fortfarande.
jag önskar han kunde ändra sin tankeställning, o ta vårt förhållande till nästa steg. Jag behöver något bra nu.
Pallar inte mer.
Jag saknar glädjen av att vara gravid.
jag kan inte få det ut huvudet.
Jag måste ju gjort något fel.
Läste nyss mammas blogg. Jag började gråta. Tack mamma, jag vet att du alltid finns där och det betyder så mycket för mig! Du har fått lyssna på mig så mycket.
Jag pratar knappt, och har inte sagt mycket sedan ja kom från sjukhuset.
De e precis som om allt gjort mig stum.
Ahja.
Ville bara skriva om det, försöka få allt ut ur systemet.
Jag e hemskt ledsen.
Im so sorry love.
Kommentarer
Trackback
